Mellan ilska och hopp

Boken om livet som hemlös kvinna
”Mellan ilska och hopp” handlar om hemlösa kvinnor i Stockholm kring 2000. Den är skriven av etnologen Annette Rosengren som forskar kring kultur-och livsformer vid Nordiska museet.
Författaren har följt flera kvinnor under lång tid. Genom samtal har hon lärt känna och fått stor respekt för dessa kvinnor. I boken låter hon kvinnorna själva berätta om livet som hemlös. Fram stiger olika gripande livsöden.
Boken är utgiven i samarbete med Carlssons förlag, september 2003.
- En av årets absolut bästa böcker skrev Maria Wallin i sin recension, Socialpolitik 4/5 2003. - Boken ger en fascinerande inblick i dessa utsatta kvinnors liv:berättelser om hur de hamnade längst ned på samhällets stege varvas med akademiska eresonemang och historier från en vardag.., Anders Haag/Svenska Dagbladet 5 januari 2004. - Genom sitt breda anslag och personliga förhållningssätt bör boken med stor behållning kunna läsas av alla som någon gång - politiskt, praktiskt, professionellt eller medmänskligt - kommer i kontakt med människors utsatthet, fattigdom och sociala utestängning.., Annika Mansnérus/SSR-tidningen. Behållningen går till Stockholms Stadsmissions arbete bland hemlösa kvinnor.

Torsdagen den 17 september 2009 kl. 23:12

Hemlöshet | Permalänk | Kommentarer [2]

Kommentarer

Rolf Nilsson

2009-09-18 08:15

Jag ser inget annat än att alla organisationer som tigger pengar i hemlöshetens namn är "hemlöshetscementerande" så länge de inte har ett tryggt hem att erbjuda våra hemlösa. Annars kan man ju välja att se organisationerna som en syrgasmask åt hemlösa och bensin för de system uppbyggda på hemlösa i hemlöshetens namn.

[svara]

Rolf Nilsson

2009-09-19 00:18

Hemlöshet är en diagnos på en vidrig människosyn, inte på individer!\n\nI över 100 år har vi tillåtit en Socialtjänst, kyrkor, ideella och ekonomiska föreningar och dessutom olika aktiebolag bygga upp hela sin grund på att hjälpa hemlösa. Men då hjälpen inte bygger på vad en hemlös människas primära behov består av, blir konsekvensen att detta bara skapar en massa arbetstillfällen åt redan etablerade personer på hemlösa människors bekostnad. För att dessa "hjälpande" system ska kunna expandera behövs även ett växande underlag, vilket också det ständigt ökande i antal hemlösa i Sverige påvisar. Detta trots olika försök att dölja detta genom att hela tiden omdefinera vad en hemlöshet egentligen betyder. \n\nDenna mycket uppenbara ickefungerande hjälp omsätter i vårt land bara i skattemedel ca 11 miljarder, vilket är en siffra Lunds Universitet sammanställt utifrån att varje hemlös kostar runt 600 000 om året. \nDet är anmärkningsvärt att varje hemlös kan kosta samhället så mycket, utan att bli hjälpt med det primära behovet, ett tryggt hem?\n\nEller kanske är det just därför kostnaden är så hög?\n\nÄnnu mer häpnadsväckande blir om vi ser det från en annan infallsvinkel. Den vinklingen som gör att varje hemlös vi har i vårt land är så mycket värd för alla ”hjälparna” att människor och organisationer som jobbar med att hjälpa hemlösa fördelar 600 000 mellan sig för att hålla dessa människor kvar i hemlöshet!\n\nÄr det då inte dags för ett nytt och mänskligt agerande i denna fråga?\n\nDå menar jag inte att den idag avlönade ”hjälpande” personalen ska ges möjlighet att känna sig ännu mer självgoda i sitt jobb än de redan gör idag. Nej, med mänskligt menar jag att våra hemlösa människor ska ges en ärlig chans till möjligheten till ett värdigt liv med ett fungerande privatliv i ett tryggt hem.\n\nVi kanske till och med skulle kunna göra en unik studie här i Sverige, där människor som idag på nåder lever i något av alla lukrativa villkorade boenden “testades” att klara av ett eget integrerat hem. Denna “test” bör då för trovärdighetens skull genomföras med samma stöd och den “hjälp” människor får idag för att klara av att bo som uteliggare, på härbärgen eller i något av otaliga benämningar på de befintliga vinstdrivande ”boendeformerna”. Det skulle inte vara svårt att finna personer som under många år smittats av ett sjukt och omänskligt samhälle som fortsätter smittas av en “Reinfeldtdeffekt” fortsätter sprida den smittan i vårt land som i folkmun kallas hemlöshet.\n\nI vårt välfärdssamhälle har vi råd med respekten för individen. Vi har råd att respektera den enskilda individens förutsättningar, behov och önskningar om ett autonomt liv. Spelar ingen roll om du är där du är pga. olycka i livet, arbetslöshet, dyslexi, psykos, psykopati, skilsmässa, olycksfall i arbetet eller vilken anledning man kan tänkas hitta på. Respekten för individens behov och förutsättningar har vi i vårt välfärdssamhälle, med grundläggande solidariska värderingar om individens rätt, råd med!\n\nSluta prata om hemlöshet som om det vore en psykiatrisk diagnos – det är en diagnos på samhället – inte på individen.\n\nRolf Nilsson\nOrdf. Föreningen Stockholms hemlösaHemlöshet är en diagnos på en vidrig människosyn, inte på individer!

I över 100 år har vi tillåtit en Socialtjänst, kyrkor, ideella och ekonomiska föreningar och dessutom olika aktiebolag bygga upp hela sin grund på att hjälpa hemlösa. Men då hjälpen inte bygger på vad en hemlös människas primära behov består av, blir konsekvensen att detta bara skapar en massa arbetstillfällen åt redan etablerade personer på hemlösa människors bekostnad. För att dessa "hjälpande" system ska kunna expandera behövs även ett växande underlag, vilket också det ständigt ökande i antal hemlösa i Sverige påvisar. Detta trots olika försök att dölja detta genom att hela tiden omdefinera vad en hemlöshet egentligen betyder.

Denna mycket uppenbara ickefungerande hjälp omsätter i vårt land bara i skattemedel ca 11 miljarder, vilket är en siffra Lunds Universitet sammanställt utifrån att varje hemlös kostar runt 600 000 om året.

Det är anmärkningsvärt att varje hemlös kan kosta samhället så mycket, utan att bli hjälpt med det primära behovet, ett tryggt hem?

Eller kanske är det just därför kostnaden är så hög?

Ännu mer häpnadsväckande blir om vi ser det från en annan infallsvinkel. Den vinklingen som gör att varje hemlös vi har i vårt land är så mycket värd för alla ”hjälparna” att människor och organisationer som jobbar med att hjälpa hemlösa fördelar 600 000 mellan sig för att hålla dessa människor kvar i hemlöshet!

Är det då inte dags för ett nytt och mänskligt agerande i denna fråga?

Då menar jag inte att den idag avlönade ”hjälpande” personalen ska ges möjlighet att känna sig ännu mer självgoda i sitt jobb än de redan gör idag. Nej, med mänskligt menar jag att våra hemlösa människor ska ges en ärlig chans till möjligheten till ett värdigt liv med ett fungerande privatliv i ett tryggt hem.

Vi kanske till och med skulle kunna göra en unik studie här i Sverige, där människor som idag på nåder lever i något av alla lukrativa villkorade boenden “testades” att klara av ett eget integrerat hem. Denna “test” bör då för trovärdighetens skull genomföras med samma stöd och den “hjälp” människor får idag för att klara av att bo som uteliggare, på härbärgen eller i något av otaliga benämningar på de befintliga vinstdrivande ”boendeformerna”. Det skulle inte vara svårt att finna personer som under många år smittats av ett sjukt och omänskligt samhälle som fortsätter smittas av en “Reinfeldtdeffekt” fortsätter sprida den smittan i vårt land som i folkmun kallas hemlöshet.

I vårt välfärdssamhälle har vi råd med respekten för individen. Vi har råd att respektera den enskilda individens förutsättningar, behov och önskningar om ett autonomt liv. Spelar ingen roll om du är där du är pga. olycka i livet, arbetslöshet, dyslexi, psykos, psykopati, skilsmässa, olycksfall i arbetet eller vilken anledning man kan tänkas hitta på. Respekten för individens behov och förutsättningar har vi i vårt välfärdssamhälle, med grundläggande solidariska värderingar om individens rätt, råd med!

Sluta prata om hemlöshet som om det vore en psykiatrisk diagnos – det är en diagnos på samhället – inte på individen.

Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa

Mellan ilska och hopp

Kommentarer

Skriv ett meddelande

Kategorier

Arkiv

Flöden