NÄR PAPPA MISSHANDLAR MAMMA

 - Barns berättelser om våld i hemmet

Käre Gud Min pappa är dum. Gör så att han ändrar sig. Men du får inte göra illa honom. Hjärtliga hälsningar från Martin
Ur boken Barn skriver till Gud (1999)

Förord
Att få göra detta arbete har varit en stor förmån. Att som socialsekreterare under en tid få kliva åt sidan för att undersöka frågor som uppstått i det praktiska arbetet har varit både spännande och lärorikt. Men det har inte alltid varit lätt. Att gå från den åtgärdsinriktade praktiken till att teoretiskt granska ett fenomen har varit en tidskrävande process. Ibland undrade jag om jag någonsin skulle bli färdig. Nu då det är dags att skriva de sista raderna vill jag framföra ett stort tack till alla som gjort denna studie möjlig att genomföra. Först och främst vill jag tacka alla barn som generöst berättat för mig om sina erfarenheter. Utan er medverkan hade inte undersökningen kunnat göras. Ett stort tack också till barnens mödrar. Jag vill också tacka min handledare: fil dr Lars-Erik Olsson. Ett tack går också till Elisabeth Christiansson, doktorand, som har lett den mentorsgrupp för magisterstuderande som jag har ingått i. Elisabeth har inspirerat, förklarat, och väglett oss studenter och har en enorm förmåga att förklara diffusa begrepp på ett lättfattligt sätt. Jag vill också tacka Eva Humlesjö, socionom och studierektor för institutionen för äldreomsorgsutbildningen på Ersta Sköndal högskola, som har läst intervjuer och diskuterat dessa med mig. Eva hade också, tillsammans med Inger Olofsson, doktorand, huvudansvaret för granskningen av uppsatsen vid institutionens forskarseminarium. Ett varmt tack till Eva och Inger samt övriga deltagare i forskargruppen för värdefulla kommentarer. Jag vill också tacka alla som gav det nödvändiga stödet för att arbetet skulle kunna genomföras som ett projekt vid FoU-enheten Södertörn. Detta tack går till styrelsen för FoU – Södertörn och till min chef Karl-Erik Johansson som trodde på projektet. Karl-Erik har dessutom, liksom mina övriga arbetskamrater vid socialjouren Södertörn, ständigt uppmuntrat mig trots att jag ibland bara haft mitt projekt i tankarna. Tack Jan Birkeland, Jill Karlsson Robert Kavhed, Elisabeth Mobäck-Östergren och Derek Skinner. Under arbetet med studien har jag haft ett arbetsrum på FoU-Södertörn. Personalen där har under 1.5 års tid blivit mina arbetskamrater. Med dem har jag delat vardagens bekymmer och glädjeämnen. Lunchdiskussionerna om allt från äppelkakor till symbolisk interaktionism har gett viktig avkoppling och ny energi. Tack Tomas Bons, Anneli Carlsson, Elsie Franzén, Linnea Kempas, Eva Nyberg, Åsa Sternudd och Maria Söderberg. Jag vill rikta ett särskilt tack till Elsie Franzén, fil dr och tidigare chef på FoU. Elsie har varit min handledare på FoU och har ständigt uppmuntrat mig och generöst delat med sig av sina kunskaper. Eva Nyberg, fil dr och numera chef på FoU, har också varit ett ovärderligt stöd. Trots sin tidspressade vardag har hon alltid tagit sig tid att läsa utkast eller diskutera något dilemma. Eva har med sitt ifrågasättande, sina kunskaper om barn, sitt intresse och engagemang fungerat som en viktig inspiratör under hela arbetsprocessen. Sist men inte minst vill jag tacka min familj, Lennart, maken, och våra tonåringar Fanny och Petter. Tack Fanny och Petter för tips om filhantering och hur man hittar förlorade dokument. Och tack Lennart för att du tålmodigt har läst och kommenterat mina utkast. Ett tack också till närmaste vännerna AnnMarie Danon och Peggie Cohn för er ständiga uppmuntran. Och - framförallt – ett tack för att ni alla har stått ut med en frånvarande fru, mamma och vän. Nu är jag tillbaka.
Sammanfattning
Denna studie handlar om barn som bevittnat upprepat våld i sin familj. Syftet är att undersöka hur barn i olika åldrar upplever sin egen situation. Detta är en kvalitativ studie med intervjuer. I empirin har jag funnit mönster och centrala teman som knutits till teorier och tidigare forskning. Det är tio barn som har intervjuats. Varje barn har intervjuats vid två tillfällen, ett av barnen intervjuades tre gånger. Barnen är mellan 7-17 år gamla. Det alla barn har gemensamt är att deras mamma har blivit misshandlad av fadern/eller mannen i familjen vid upprepade tillfällen. Av materialet framgår att barnen förstår och hanterar situationen när deras mamma misshandlas på olika sätt. Tre olika förhållningssätt kan urskiljas, som sammantaget kan beskrivas som barns överlevnadsstrategier i en skräckfylld verklighet. Det första förhållningssättet, som representeras av barnen i åldrarna 8-10 år, kallar jag våldet som det ”normala”. Misshandeln av modern uppfattas som en obehaglig, men delvis accepterad händelse. Barnen i denna grupp är mycket följsamma och anpassar sig i hög grad till de rådande villkoren. Det finns en opposition gentemot våldet, men den är försiktig. I stort är de lojala med föräldrarna. Det andra förhållningssättet finner jag bland barnen som är 7-13 år gamla. Det mönster som kan iakttas karaktäriseras av en medvetenhet och ett avståndstagande från våldet, men samtidigt av förklaringar och ursäkter till faderns våldsamhet. Man kan iaktta en växling mellan anpassning och opposition till fadern och de rådande villkoren. Det tredje förhållningssättet återfinner jag i materialet som härrör från de äldsta barnen (16 -17 år). Våldet upplevs som något definitivt onormalt. Ungdomarna tar avstånd från våldet och ser också fadern som ansvarig för sina handlingar. Hos ungdomarna finns en öppen och entydig opposition gentemot fadern och de rådande villkoren. Däremot anpassar de sig till moderns och syskonens behov och tar stort ansvar för dem. De olika förhållningssätten kan ses som att barn kan genomgå en sorts medvetandehöjande process. Ju äldre barnet blir desto medvetnare tycks det bli om våldet i hemmet. För de äldsta barnen i studien är våldet medvetandegjort, det vill säga de uppfattar faderns våldshandlingar som misshandel och att handlingarna är hans eget ansvar. Förklaringar till barnets förändrade upplevelse av våldet kan knytas dels till barnets beroenderelation till föräldrarna, dels till hur föräldrar och andra gör barnet viktiga vuxna definierar våldet. Vidare visar resultaten ett samband mellan våld mot kvinnan och våld mot barnen. Sju av de tio barnen har själva blivit misshandlade, av fäderna eller av båda föräldrarna. Det framkommer också att även om föräldrarna separerar kan våldet mot modern fortsätta. I skolan har dessa barn allvarliga kamratproblem. Flera har blivit mobbade, en av dem mobbar andra. Samtliga har också erfarenheter av upprepade svek från vuxenvärlden. De vuxna blundar och upptäcker inte hur de har det. Det gäller både vuxna i det privata och professionella nätverket. Om de själva berättar om sin situation är det inte säkert att de blir trodda eller tagna på allvar.

Läs gärna vidare på:

www.esh.se/fileadmin/erstaskondal/Uppsatser/socarb/mag/c_haellberg_mag.pdf